Ingen ska behöva känna såhär.

Ni vet när allting börjar kännas som en fullsatt pussel men någon får för dig att slå hela handflatan i bordet så bitarna far åt alla håll inom en hundradelssekund? Den känslan kom häromdagen, som en smäll, på en hundradelssekund.

Jag brukar inte gnälla eller tycka speciellt synd om mig själv. När jag är bland folk så försöker jag hålla lugnet uppe och nerverna gömmer jag någonstans där bara jag kan hitta dem.
Jag har under senaste tiden gått med en huvudvärk som får mig att vilja kräkas. Det är ett sånt tryck bakom mitt vänstra öga, som sedan sprider sig som ett pannband runt hela skallen. 
I lördags small det för mig. Jag blev så yr i huvudet att jag kände själv hur balansen svajade till och illamåendet kom. Sen gav den sig inte, den valde att stanna kvar.
Jag fick gå hem ifrån jobbet och jag däckade så fort jag kommit innanför dörren.

Jag bestämde mig där att gå tillbaka till jobbet på söndagen men bara på vägen dit svajade huvudet lidelse för mycket och morgonrutinerna på jobbet sölades ner och drivet försvann. Jag skäms så mycket för sånt. Jag skäms när mina känslor och mina problem får gå ut över annat. Eller ännu värre; andra.

Sen har jag bara legat som ett pack. Måndagen fick jag iallafall möjligheten, efter mycket om och men, chansen att träffa en läkare.

När jag kom till Karolinska i Solna så tror de mig ganska allvarligt, vilket är uppskattande men oroväckande, och kopplade upp mig på ett EKG som satt fast på min kropp i flera timmar, de kopplade in ett dropp och en annan sak som mer eller mindre bubblade mitt blod. Jag har aldrig varit så här rädd i hela mitt liv. 

Jag blev placerad i ett rum där jag sedan fick sitta: ensam, utan vatten och inte en enda person kom förbi för att kolla hur jag mådde eller något på över två timmar i sträck.
 Till slut kom en läkare. Hon undersökte mig med ett helt fys-test. Hon kollade allt hon kunde och när hon skulle kolla in I min ögonbotten på vänstra ögat så gick det inte.
Något blockerade botten. Jag åkte upp på hjärnröntgen och där fick jag veta att jag har en knöl bakom ögat. Tänk som en liten vindruva ungefär.
De slussade ner mig till mitt rum igen där de tog lite mer blod, kopplade ur mig ur droppet och sen blev jag själv igen. 

Läkaren dök upp och hon berättade för nigmprecis vad det var, men under den tiden jag satt själv hade alla tankar slagit mig. Men framför allt: hjärntumör.

Jag har en svullnad bakom mitt öga som klämmer mot balans och reflexnerver. Vet ni vad det beror på?
Ångest och stress. Också att min kropp är i dåligt skick och väldigt otränad.
Men att allting hamnar i ångest och stress kretsen får mig att vilja skrika och kräkas rakt ut. 
Allting hamnar i de kategorierna, jämt.

Det känns också som att jag måste förklara mig inför alla om hur jobbigt det är med ångest för att folk ska förstå. 
Det är vidrigt.

Jag håller varenda ångest och stress känsla inom mig, för jag är så trött på att belasta andra med det. 
Jag är helt slut i min kropp, i mina tankar och på mig själv i nuläget. Jag har så ont i huvudet, det är så svårt att förklara. 

Jag önskar ingen ska behöva känns det här. Egentligen ville jag inte ens skriva om det, men jag måste få det ur mitt system. Jag rädd, det är därför.
Förlåt. 



#1 - - Anonym:

Linus, som jag sa så har du blivit vuxen 😍 Du är så himla duktig och när du skriver så får skiten ur kroppen. Det är jag helt säker på. Nu ska jag börja att skriva å tack för att du hjälpte mig ❤️

Svar: <3
Linus Hoflund

#2 - - Magnus:

Huvudvärk , illamående, yr i huvudet. Alla dessa elaka symptom som visar sig bara därför att hjärnan bara snurrar av oro. Men som du så klokt säger , det bästa sättet att på något sätt lindra det hela är att prata om det eller skriva om det. Ta god hand om dig.