Det här är jag: "Jag kommer aldrig bli hel. Aldrig om jag inte börjar tro på mig själv."

När jag var ung och dum så slog det mig aldrig vad som är rätt och fel. Det enda som fanns inuti mig var demoner och rebeller. Jag levde för varje timma, kämpade och slogs med mig själv. På det sättet tappade jag helt synen på omvärlden och vilka handlingar som ger konsekvenser. 
Jag såg mig aldrig då som ett offer till människan, men idag när jag kan blicka tillbaka så förstår jag själv att det var precis det jag var.
Jag gillar inte att tänka så; "Ett offer" men självdistans är något jag jobbat mig till. Något alla bör ha, något alla bör få lära sig att handskas med.

Jag burkar prata mycket om ångest, osäkerhet och mobbning. Jag brukar vilja prata med människor som inte har så mycket erfrenhet om ämnet för att kunna få dem på andra tankar. Kanske kan få dem att försöka förstå istället för att inte förstå överhuvudtaget. Men det är svårt. Det ska jag aldrig sticka under stolen med.

Jag fungerar på det sättet att om någon ber mig ge dem deras lillfinger, så ger jag dem hela handen. Jag tar ingen förgivet förutom mig själv. Jag är en pressare; jag pressar mig själv tills jag brister.
Det slog mig inatt när jag låg bredvid mina tvä ögonstenar som tog alldeles för mycket plats i sängen; "Jag kommer aldrig bli hel. Aldrig om jag inte börjar tro på mig själv."
Jag är nog bara skapt på det sättet. Jag är nog en utmanare till mig själv.

Utåt vill jag ofta alltid framstå som den starka, självsäkra och människan med gåsfjädrar som skiten bara rinner av. Jag vill att folk ska se den sidan hos mig. Jag vill inspirera andra till att känna så.
När den mer trasiga sidan inom mig tar plats och bryter sig igenom min fasad så tar jag till alla verktyg jag kan för att inte låta det synas. Det är då jag blir sådär utmattad att jag inte har den minsta lilla humorn kvar när jag beblandar mig med människor jag bryr mig som mest om. Det är då jag tilllåter mig själv att känna dessa känslor jag känner och det är då jag tappar kontrollen på hur mycket jag kan lätta på trycket. 
Jag blir arg, elak och fruktansvärt otålig. Medicingen i det är inte något kemiskt i det fallet, för mig blir det praktiskt. Det är då jag börjar skapa, göra saker med mina känslor till fysiska ting.

Det har varit min räddning. Det är det som har gjort att jag vill prata om problemen. Det är det som gör att jag vill inspirera. Det är det som gör mig själväsker. Det är det jag vet att jag är bäst på; kreativitet. Ingen kan ta den ifrån mig.
Jag är så besviken på mig själv, många gånger, för att jag inte använder mig utav min kreativitet mer. Jag vågar inte. Jag vill så mycket med den, jag vill blomma med den. Jag har en egen garderob där jag gömmer alla saker jag sytt, målat, byggt, gjort om, målat, peruker jag sytt för hand, tusen skisser på klänningar och kläder och bara en massa utklädningkostymer. Men det är i min garderob. gömt och plcokas bara fram nr jag känner mig stolt över allting jag skapat. Men det krävs så ycket energi till det att jag måste "bygga upp" inför det. jag måste få en viss tid på mig tills allting ska plcokas fram och visas offentligt.
ta tillexempel; halloween. Jag håller på i månader innan jag ska bära min outfit i några timmar. Allt ska vara perfekt, i minsta detalj. Absolut, det ger ju resultat också och mitt bekräftelse behov är stimulerat i några dagar därefter. men jag vill mer.

jag lever med ett sjukt bekräftelsebehov. Det vet jag. Jag vill synas och jag vill det mer. Jag vill stå i centrum och kunna visa upp vad jag kan, självlärd och stolt. Men jag har inget mod alls. Jag måste hitta det först och det tar säkerligen lika lång tid som det tagit att förstå vad jag vill.

Många säger till mig "Men varför jobbar du i klädbutik? Du borde jobba med make up, hår, teater, film, musik etc etc" 
- "Nog fan vet jag väll också om att det är det jag borde jobba med. men hur tar man sig dit? hur tar man ett steg i rätt riktning? Vem puschar mig? Du? jag?"

Det jag börjat inse är iallafall att jag kan inte sitta och vnta längre. jag måste bege mig mot ännu en strid som kan bli ljusare. Det måste gå att satsa. jag börjar nu. Jag måste.
 
no makeup; just me.