Sanningen svider, tack och hej.

Hur ska jag börja? Bör jag hälsa er välkomna till min blogg, eller ska jag gå rakt på sak?
Jag driver med er. Jag hoppar direkt till ämnet som berövar mina sinnen en torsdagsnatt. 
Jag. Är. Helt. Slut.
 
Jag har bitit och bitit i dessa sura höstäpplen hela månaden, utan att känna att det smakar bättre med tiden. Att jag ska hitta vanan, eller känslan på att "Snart, snart faller allting på plats."
Jag är så trött. Trött på att jag aldrig tillåter mig själv att suga i mig den goda energin som jag kan behöva. Eller vad vi alla ibland kan behöva känna en gnutta utav.
När allting plötsligt kändes som om "att nu, nu ni! Nu är det min tur!" Nej, då ska hela satan byggas upp inom mig. Tära ner varenda mur jag byggt upp, enbart för att skapa problem runt omkring mig. 

Jag har kämpat som ett djur med att bli tillfreds med varadagen. Mitt jobb och allting som kommer därintill. Mitt jobb på, som jag sagt upp mig ifrån, känns jobbigare idag än vad det gjorde när jag faktiskt var fast anställd på platsen.
Jag är så glad att komma därifrån, det finns ingen framtid alls där. De första sex månaderna kändes magiska, även fast min lön var i samma klass som en sommarjobbare inom restaurang så rörde det mig inte direkt. Jag trivdes så bra. Jag fick höra dagligen att jag gjorde ett bra jobb, att jag hade bra moral och att jag alltid var så glad. 
Sen blev jag fast anställd, och då ändrades allt.

Ni som hägt med mig vet hur jag mått under vissa stadier inom arbetet. Hur svårt jag tyckt det varit att faktiskt bara komma upp på morgonen (Läs: mitt i natten) och åka dit.
Sanningen svider - för alla: Men fy fan (rent ut sagt) för denna behandlig av personal. Det är så orättvist hur man kan behandla människor så olika. 
Så mycket skitsnack och utfrysning på en arbetsplats har jag inte stött på, någonsin. 
Men, jag försökte ta mig därifrån genom att söka dessa andra jobb, men lyckades inte direkt. Jag stod fast och trampade i samma skor, så jag får skylla mig själv.

Jag har blivit tillsagd att aldrig mer skriva om mitt arbete, eller de rätta orden var: "Vi vill inte att du skriver på din blogg om företaget, det kan få oss att se dåliga ut. Och det vill vi inte."
Även fast jag behöll de mesta för mig själv och delade enbart med mig utav min ilska, frustration och känsla jag hade. Jag hängde aldrig ut någon eller något. Jag beskrev bara hur dåligt jag mådda på grund utav det.
Jag berättade även för "viktigare" personer på jobbet hur jag mådde, men det blev liksom ingen bättran. Istället fick jag veta att det varit möten som handlat "om Linus beteende" men ingen frågade någonsin: "Hur mår du egentligen, Linus?" Alla pratade om det, viskades bakom min rygg, utav att ställa frågan rakt i ansiktet på mig och få sanningen serverad. 
Så, när jag tog saken i egna händer så blev det nedtystat istället, undan skrapat och bortglömt.

Jag vaknade mitt i natten till lördagen förra veckan. I ren panikångest. Jag grät och skakade. Mitt hjärta bultade så mycket att jag trodde " Nu, nu dör jag."
Det är för mycket. Jag har jobbat dubbelt sen jag sa upp mig, för jag vill inget annat än att behålla mitt nya jobb jag fått. Men det tar livet utav mig.
Jag känner så mycet Nej nej nej nej nej nej nej nej för mitt andra jobb. Jag vill inte vara där när jag fått se vad som finns på andra sidan. När fått svart på vitt att mina kunskaper, min energi och min moral spelar roll igen. När jag får credit för det jag gör. När jag väl känner mig hemma. Jag vill inte. Jag vill inte beblanda mig där borta igen.

Jag saknar så många människor därute, dock. Jag saknar de fina glada positiva människorna som aldrig slutade tro på mig. Jag saknar dem som tårade upp i ögonen eller log med hela ansiktet, för min skull, när jag sa att jag kommer sluta. Det är dem som spelar roll för mig. Jag kommer sakna dem så mycket att det till och med tar emot att åka dit för att 'Tacka för min tid.'
Men kräks lite inombords när jag inser att jag har tre(!!!!) pass kvar där ute.
 
Jag trodde inte att skitsnack skulle bita på mig längre, men dettar biti av så mycket av mitt förtroende för tillfället att jag behöver lite tid att bygga upp det igen. Jag behöver bli omhållen och skrapa ihop mina delar igen.

Fan för att jag har så lätt för att falla. Fy fan rent ut sagt. Det är så fult i mina ögonen; Just att falla igen och igen och igen.

Men allting kanske handlar om att jag egentligen är trött.
Eller så håller jag på att få ett nervöst sammanbrott, psykbryt eller bara är helt och hållet svin konstig. Så kan det ju vara.

Hej då.

My everyday MakeUp routine.

Godmorgon allihopa! Har väldigt bråttom då jag försov mig litegrann, men här har ni en (kanske) lite rolig video på hur jag göra mig iordning varje dag ( i make up vägen)

Hoppas ni gillar den - har ni frågor så tveka inte att kommentera!
Puss

Stressen över att jag fått ett nytt jobb.

Mitt humör svajjar känner jag, jag känner en sjuk stress i kroppen. Pallar inte sånt. Det började redan igårkväll när jag skulle sova. Hjärtat  bultade som ett tåg. 
Idag vaknade jag glad, blev sur, blev hypad igen, och sen nu stressad. Förstår inte varför jag ska vara stressad när jag inte behöver vara det.
Jag tror dock det har så sjukt mycket att göra med att jag faktiskt ska börja nytt jobb!
Gud, det slog mig precis - jag har glötm att berätta det!

Jag har fått en större tjänst på Jack & Jones på nybygget Mall Of Scandinavia - så jag slutar på arlanda snart. Jag är så lycklig. 
Men, jag antar att därifrån kommer stressen.
 
Nej, om jag ska ut och vandra med lill-grisen en sväng. Sen mot jobbet.
Hej sålänge, pusss