Jag tar ett bett i det surt besprutade äpplet och kämpar på

Söndag och det är som tisdag i huvudet. Hela min värld känns rubbad och om sanningen ska fram så har jag en så dålig dag att jag kan känna sorg för personer som kommer för nära. Frustration och surskallighet är min livsstil för dagen. 
Allting har egentligen gått så fel de senaste tolv timmarna; när klockan slog midnatt så ångrar jag att jag inte tog mina morgon pass som jag hade planerat ifrån början, då hade jag varit påväg hem vid den här tiden. Jag drack bara tre öl och något glas vin igår, sen slutade jag. Jag kände att det var fel, vet inte alls när jag kände så senast. Jag var pepp, men något annat kom krypandes. Jag känner att en förkylnkngsbomb är påväg, någon har tänt på stubinen och den brinner sig bara närmare och närmare. Men vad förväntar jag mig när jag delar säng med någon som legat i feber hela veckan?

Huvudvärk och ont i lederna. Jag vill egentligen bara burra ner mig under ett täcke och slökolla på american horror story hela dagen. Men jag är ledig i morgon, jag får kurera mig då.
Nej fan i helvete - det känns inte alls bra.

Jag tar ett bett i det surt besprutade äpplet och kämpar på. 
Varför blir man så surskallig av att man känner sig hängig och början till sjuk?
Är det för att jag verkligen avskyr att vara sjuk eller för att jag känner mig som världens minsta människa?

Jag ska dricka upp min powerking, tända en cigarett och förgifta min kropp lite till. Den känns ju redan halv död som den är, så det spelar ju ingen roll alls.


#1 - - ronja:

fina bilder :)