SUICIDE ZERO; (lite utav) Min historia.

Jag blir alldeles varm i själen när jag ser att det finns organisationer om sådant här. Att det finns folk som startar upp grupper som har målet att minska fallet om självmord i Sverige är bara bäst.
Det är den sjukdomen vi alltid har sopat under mattan, den sjukdomen vi lätt glömmer som också ofta är värre en flera fysiska sjukdomar - psykisk ohälsa.

Hade det här funnits för tio år sedan, då jag för första gången blev diagnostiserad med grov depression, ångest och självmordsbenägenhet så tror jag att det hade gått lite lättare för mig att ta mig ur det jag faktiskt kämpade för varje dag.
På den tiden så fanns bara BUP (barn och ungdoms psyk) iallafall vad jag och min familj visste. Bemötandet där var väldigt svajigt i sig. Jag blev inte tagen på allvar. "Det var uppmärksamhet" minns jag en utav de miljoner psykologer jag träffat sa.
En annan sa "men det där är inte så allvarligt, han har ju inte skurit sig tillräckligt djupt för att kunna ta sitt liv, det ser mer ut som rivmärken"

Jag hade inte ens försökt ta mitt liv vid den tiden. Jag visste aldrig vad jag gjorde mot mig själv. I början var det en gansk skön känsla att (klyschigt nog) föra smärtan och allt jag kände inombords till en fast punkt: min arm.
Det var senare det spåra ur. 

Jag har aldrig velat dö. Men det var länge jag inte såg någon utväg. Dessa spöken jag hade i huvudet tog aldrig steget till att försöka avsluta mitt liv, det var jag själv som tog det steget. Flera gånger. Dessa spöken hjälpte mig bara på traven till att förstå att jag inte var värd ett enda skit här i världen. Att jag inte hade någonting här att göra.
Men de flesta gångerna var det spökena som skadade mig, sällan jag själv tog fram rakbladen för att "bara göra mig själv illa".

Jag pratar så sällan om den här Tiden i mitt liv offentligt. Det är faktiskt bara med min mamma jag brukar älta dessa tider i livet. Men det är nyttigt. Det är nyttigt att jag öppnar munnen för att få min röst hörd i ett nyttigt syfte också. Inte bara om min vardag och jobb.
Det är viktigt att ni också får veta hur jag kom dit jag är idag, utan att tro att det var något jag halkade in på.
För allting jag har idag anser jag själv att jag har kämpat för. Varenda liten detalj.

Psykvården i Sverige har verkligen varit "sådär" i mina ögon. Jag kände mig själv som en försökt kanin ett tag minns jag. 
- "ta den här medicinen, Linus. Tre gånger dagen." Sa han, "psykologen"
Den medicinen gjorde min inte friare från min depression. Den gjorde migschizofren  och det talas där om borderline personlighetsstörning också, vilket jag sedan fick veta på papper att jag har en släng utav. Inte schizofreni då, utan borderline. 

Den medicinen framkallade alla dessa spöken. Hjälpte mig komma allt djupare i mitt undermedvetna. Jag levde som han, han jag var långt långt där nere.

Allt det här började när jag var i 13 års åldern. Alla skadebeteenden, alla monster och alla dödsbrev.
Jag skrev ofta om döden. Pratade med mig själv och mina spöken om döden.
Nyfikenheten om platsen jag skulle hamna på när jag tagit steget steg varje dag. 
Men det var inte förens jag fyllt 14 år som jag tog första steget. 
Jag minns att jag hade fått ett utbrott hemma. Jag fick lugnande mediciner för att kunna sova men vägrade. Så det slog över.
Jag slutade prata, skrev enbart med min familj. Log och såg nöjd ut. Tände massor ljus i mitt rum. Satt på sängen och målade i min anteckningsbok som jag skulle använt som dagbok.
Gick in på toaletten. Letade igenom hela toan i tystnad efter rakhyvlar (mamma och pappa hade gömt allt vasst hemma)
Hittade tillslöt en rakhyvlar gömd i en nässesär. La den innanför kalsongerna och sprang upp på rummet.
Bet sönder hela hyveln och bladen trillade ut.
Det var vänsterarmen jag siktade på.
Det har aldrig varit blod som kom ur armen i mina ögon, det var svart sörja. Precis som soja ni vet? 
Jag såg vita senor och fett i det öppna såret sen blev bara allting svart.
Svart svart svart.

Minns att jag vaknade till påväg mot sjukhuset. Då morfar satt bredvid mig och grät och höll om mig. Sen svart igen.
Sen kändes det som om jag låg i en rostfri kyl. Starka lampor och en man i gröna kläder och en kvinna i vitt. 
Nål och tråd i armen och tejp på den andra.
Sen fick jag åka hem.

Det var första gången. 14 år gammal. Hemskt när jag tänker på det.
Jag blev inte friskförklarad förens jag var 18 år. Jag friskförklarade dock mig själv i somras. Då kände jag mig som mest hel.

Idag är jag alldeles snart 23 år, bor i Stockholm tillsammans med min pojkvän Robin och våran hund Rocky. Jag lever ett hyfsat lyckligt liv. Jag trodde aldrig jag skulle våga vara såhär ärlig mot mig själv och tillåta mig själv leva som jag gör idag om jag inte hade haft alla dessa fina människor bakom mig som jag alltid haft. Jag är evigt tacksam för allt.
Och min familj - jag älskar er upp över öronen.
Jag går inte på några som helst mediciner idag. Jag får återfall i panikångest då och då. Men det har jag lärt mig hantera.
Jag tror på mig själv idag och jag kan se på mig själv och känna mig stolt.

Allt i min resa grundar sig i mobbning. Ren mobbning. Förstår någon av er nu hur viktigt det är att faktiskt vara snäll emot varandra? 
Man behöver inte tycka om alla, men man måste lära sig att försöka respektera varandra som olika.

Jag stödjer nu SUICIDE ZERO och idag beställde jag hem mina första armband.
Gör det du också. Gå bara in på http://suicidezero.tictail.com 

Fan människor, ge alla en chans och le åt nästa person som riktar blicken neråt. Ni vet inte hur mycket ni gör för just den i den stunden.

Lev i frid med dig själv så speglas det på resten.




#1 - - Anonym:

Fy fan vad stark du är Linus! Det är helt galet! Jag slutar aldrig förvånad av dig. Du är nog den starkaste människa jag stört på

#2 - - william:

Wow! Strongt och inspirerande Linus. Även fast du inte känner mig så känner man sig lite stolt när man läst igenom hela inlägget. Man får liksom känslan av att allt är vört att kämpa för!
Du är en förebild!

#3 - - caroline:

Linus 💜, fint och starkt av dig att skriva detta. Även fast jag vet så gör det ont att läsa och tårarna rinner. Är så glad du är där du är idag och det kommer bara bli bättre 😊.
Och denna mobbing, finner inga ord.....
Kram

#4 - - Anonym:

Vill du att jag ska tycka synd om dig nu?

#5 - - Emelie Wahlund:

Till fegisen Anonym där uppe.
Försöker du vara rolig eller är du helt tappad. Att folk ska tycka synd om en är nog det sista man vill när man mår så pass dåligt. Det är bra att folk pratar mer och mer om psykisk ohälsa.

#6 - - Anonym:

Tack tack tack!!!!

#7 - - Anonym:

<3

#8 - - Anonym:

Bra skrivet Linus och modigt! Viktigt ämne och blir så arg att det fungerade och fungerar på detta sätt för ofta när unga söker hjälp! När ska samhället ta ungas psykiska ohälsa på allvar? Det är långsiktig hjälp som behövs inga Quick fix... Bamsekram/Maria

#9 - - Anonym:

Va bra att du o ni nära vann kampen om livet

#10 - - Agnes :

Känner igen mig i så mycket du skriver. Rakbladen som man förnetrisk letar efter i sitt hem. Känslan av att egentligen inte vela dö men man ser bara en utväg, döden, man vill egentlige bara må bra, bli fri. Men man är fast.

Så himla starkt jobbat av dig. Läste inlägget av din mamma också och känner igen det i beteendet hur min mamma beter sig.

Jag är inte frisk i dag och mått dåligt i 4 år men först i år tog någon mig seriöst. Jag går på mediciner som jag inte tycket hjälper allt.
Du är stark, extremt stark. Kram!

Svar: Skönt att du äntligen fått någon som tror på dig, men sluta aldrig tro på dig själv. det är där den största kraften sitter.Du är minst lika stark.
kram
Linus Hoflund

#11 - - Rebecca :

Blev helt ställd när jag läste detta, men samtidigt konstaterade jag att du är en förebild, en krigare, det ska du vara stolt över. Keep on going, du äger!!

#12 - - anonym:

Tack linus. känns bra att någon vågar öppna upp och berätta om något som ingen annan kan sätta ord på. Har haft liknande tankar i mina tonårsår. Många runt mig valde att förlora kampen om livet. Jag valde tillslut LIVET.
idag är det ingen i min familj som sätter ord på det som faktiskt hänt. så tack igen! du är starkare än många andra. Kanske är det fler personer som vågar berätta en vacker dag.

#13 - - Nathalie:

Vilket bra inlägg! Vi behöver prata mer om det här, visa att det inte är något konstigt och något vi kan skärpa oss för att komma ifrån!
Jag har själv slagits mot depression och ångest i många år. Vågade aldrig prata om det dock och till slut gick min fasad sönder och jag började skada mig själv genom att äta allt mindre och mindre. Till slut stod jag där med diagnosen anorexi och svår depression, på pappret den här gången. Folk vill fortfarande inte ta till sig att jag mår dåligt, det är väl "bara en fas".
Idag är jag frisk från anorexin, men depressionen plågar mig fortfarande. Ibland känns allting bara svart, men jag har fortfarande mitt hopp kvar och det är nog det viktigaste att hålla fast vid!!

Glad att läsa att du verkar må så mycket bättre idag!! Starkt jobbat!!

#14 - - Eda:

Shit vad man blir irriterad av att läsa detta. HUR kan en människa medvetet vara så elak emot andra, mobba, slåss, säga dumma saker...
Folk som mördar /psykpater saknar tydligen en del i hjärnan som gör att man inte känner vissa känslor som gör att mår dåligt över vad man har gjort.
När man tänker på detta så måste ju fan halva hjärnan saknas på folk som mobbar andra!
Du kan vara stolt över att du har lyckats i livet 1000ggr bättre än många många fler människor!

#15 - - em:

Inspirerande!
Det krävs överlevare för att fler ska kunna överleva! :)