SUICIDE ZERO; "Jag vill bara tacka..."

Innan jag hoppar in i duschen vill jag bara ta en minut till att Tacka alla er som gett mig så fin respons för inlägget till >>Suicide Zero<< (klicka här för att komma till inlägget)
Så super fina kommentarer både här, facebook och i verkligheten som jag sällan stöter på.

Jag har fått flera förfrågningar om jag kan fortsätta skriva om den tiden i mitt liv. Absolut, men jag gör det bara för en annledning; Att inspirera.
Jag vill hjälpa de andra som sitter i samma sitts, har gjort eller känner någon som gör det till att visa att det faktiskt finns chanser till att ta sig ur det.
Alla har chanserna, det gäller bara att hitta dem.

Jag lovar att gå in djupare på det när jag känner för det och får tid till det.
Men tills dess, så hoppas jag att ni förstår att det handlar inte det minsta om någon "uppmärksamhets grej" som någon skrev till mig. Det är enbart för att jag känner att jag är redo för det. Att jag mår bra utav det.
Det handlar inte om att "behöva skriva av sig" utan som sagt enbart för att jag känner för att jag kan, är redo och att jag vill inspirera.

Ha nu en fin helg så skriver jag mera när jag får tid! Tack!
 

Mammas mat är som en hel vintersaga.

Och så har jag landat i Linköping, igen. Eller snarare igår rullade vi in med bilen på Robs föräldrars garage uppfart. En lugn kväll framför tvn och tidigt i säng. sov som ett barn, eller nej - vaknade med nackont och Rob låg och sov som gris (bokstavligen) bredvid och Rocky hoppade på oss ihopp om att vi skulle vakna och leka med han.
Drog hem mot Ljungsbro för att luncha lite senare med mina föräldrar. Självklart hade min mamma gjort sin absolut godaste maträtt till oss. Det finns ingen kyckling gryta som är så god som den hon gör, dör så gott. Mammas mat är alltid bäst.
Mor mor och morfar var där med så Rocky fick följa med dem hem och sova där, eftersom dom saknat han så mycket.

Nu ska jag hoppa in i duschen och fixa till mitt vacka yttre för att sedan ta en sväng mot Linköpings stad för att gå hem till Theresia och C.o.
Hoppas på en fin kväll och imorgon far vi hem igen.
Ha en fin lördag allesammans!
 

SUICIDE ZERO; (lite utav) Min historia.

Jag blir alldeles varm i själen när jag ser att det finns organisationer om sådant här. Att det finns folk som startar upp grupper som har målet att minska fallet om självmord i Sverige är bara bäst.
Det är den sjukdomen vi alltid har sopat under mattan, den sjukdomen vi lätt glömmer som också ofta är värre en flera fysiska sjukdomar - psykisk ohälsa.

Hade det här funnits för tio år sedan, då jag för första gången blev diagnostiserad med grov depression, ångest och självmordsbenägenhet så tror jag att det hade gått lite lättare för mig att ta mig ur det jag faktiskt kämpade för varje dag.
På den tiden så fanns bara BUP (barn och ungdoms psyk) iallafall vad jag och min familj visste. Bemötandet där var väldigt svajigt i sig. Jag blev inte tagen på allvar. "Det var uppmärksamhet" minns jag en utav de miljoner psykologer jag träffat sa.
En annan sa "men det där är inte så allvarligt, han har ju inte skurit sig tillräckligt djupt för att kunna ta sitt liv, det ser mer ut som rivmärken"

Jag hade inte ens försökt ta mitt liv vid den tiden. Jag visste aldrig vad jag gjorde mot mig själv. I början var det en gansk skön känsla att (klyschigt nog) föra smärtan och allt jag kände inombords till en fast punkt: min arm.
Det var senare det spåra ur. 

Jag har aldrig velat dö. Men det var länge jag inte såg någon utväg. Dessa spöken jag hade i huvudet tog aldrig steget till att försöka avsluta mitt liv, det var jag själv som tog det steget. Flera gånger. Dessa spöken hjälpte mig bara på traven till att förstå att jag inte var värd ett enda skit här i världen. Att jag inte hade någonting här att göra.
Men de flesta gångerna var det spökena som skadade mig, sällan jag själv tog fram rakbladen för att "bara göra mig själv illa".

Jag pratar så sällan om den här Tiden i mitt liv offentligt. Det är faktiskt bara med min mamma jag brukar älta dessa tider i livet. Men det är nyttigt. Det är nyttigt att jag öppnar munnen för att få min röst hörd i ett nyttigt syfte också. Inte bara om min vardag och jobb.
Det är viktigt att ni också får veta hur jag kom dit jag är idag, utan att tro att det var något jag halkade in på.
För allting jag har idag anser jag själv att jag har kämpat för. Varenda liten detalj.

Psykvården i Sverige har verkligen varit "sådär" i mina ögon. Jag kände mig själv som en försökt kanin ett tag minns jag. 
- "ta den här medicinen, Linus. Tre gånger dagen." Sa han, "psykologen"
Den medicinen gjorde min inte friare från min depression. Den gjorde migschizofren  och det talas där om borderline personlighetsstörning också, vilket jag sedan fick veta på papper att jag har en släng utav. Inte schizofreni då, utan borderline. 

Den medicinen framkallade alla dessa spöken. Hjälpte mig komma allt djupare i mitt undermedvetna. Jag levde som han, han jag var långt långt där nere.

Allt det här började när jag var i 13 års åldern. Alla skadebeteenden, alla monster och alla dödsbrev.
Jag skrev ofta om döden. Pratade med mig själv och mina spöken om döden.
Nyfikenheten om platsen jag skulle hamna på när jag tagit steget steg varje dag. 
Men det var inte förens jag fyllt 14 år som jag tog första steget. 
Jag minns att jag hade fått ett utbrott hemma. Jag fick lugnande mediciner för att kunna sova men vägrade. Så det slog över.
Jag slutade prata, skrev enbart med min familj. Log och såg nöjd ut. Tände massor ljus i mitt rum. Satt på sängen och målade i min anteckningsbok som jag skulle använt som dagbok.
Gick in på toaletten. Letade igenom hela toan i tystnad efter rakhyvlar (mamma och pappa hade gömt allt vasst hemma)
Hittade tillslöt en rakhyvlar gömd i en nässesär. La den innanför kalsongerna och sprang upp på rummet.
Bet sönder hela hyveln och bladen trillade ut.
Det var vänsterarmen jag siktade på.
Det har aldrig varit blod som kom ur armen i mina ögon, det var svart sörja. Precis som soja ni vet? 
Jag såg vita senor och fett i det öppna såret sen blev bara allting svart.
Svart svart svart.

Minns att jag vaknade till påväg mot sjukhuset. Då morfar satt bredvid mig och grät och höll om mig. Sen svart igen.
Sen kändes det som om jag låg i en rostfri kyl. Starka lampor och en man i gröna kläder och en kvinna i vitt. 
Nål och tråd i armen och tejp på den andra.
Sen fick jag åka hem.

Det var första gången. 14 år gammal. Hemskt när jag tänker på det.
Jag blev inte friskförklarad förens jag var 18 år. Jag friskförklarade dock mig själv i somras. Då kände jag mig som mest hel.

Idag är jag alldeles snart 23 år, bor i Stockholm tillsammans med min pojkvän Robin och våran hund Rocky. Jag lever ett hyfsat lyckligt liv. Jag trodde aldrig jag skulle våga vara såhär ärlig mot mig själv och tillåta mig själv leva som jag gör idag om jag inte hade haft alla dessa fina människor bakom mig som jag alltid haft. Jag är evigt tacksam för allt.
Och min familj - jag älskar er upp över öronen.
Jag går inte på några som helst mediciner idag. Jag får återfall i panikångest då och då. Men det har jag lärt mig hantera.
Jag tror på mig själv idag och jag kan se på mig själv och känna mig stolt.

Allt i min resa grundar sig i mobbning. Ren mobbning. Förstår någon av er nu hur viktigt det är att faktiskt vara snäll emot varandra? 
Man behöver inte tycka om alla, men man måste lära sig att försöka respektera varandra som olika.

Jag stödjer nu SUICIDE ZERO och idag beställde jag hem mina första armband.
Gör det du också. Gå bara in på http://suicidezero.tictail.com 

Fan människor, ge alla en chans och le åt nästa person som riktar blicken neråt. Ni vet inte hur mycket ni gör för just den i den stunden.

Lev i frid med dig själv så speglas det på resten.